Här sitter man nu hemma, med en varm kopp kaffe och en ångest som nästan går att ta på, med vetskapen att merparten av mina klasskamrater idag gör en topptur med troligtvis grym skidåkning.
Igår fattade jag beslutet att avbryta turen, mer om detta följer i inlägget.
Måndagen började fantastiskt! Härligt väder, kyligt och snööööööö!
Valdalsparkeringen har man varit på många gånger förr, men man tröttnar aldrig på vyerna!
Turen skulle gå in på norska sidan av Grövelsjön, in i Femundmarka nationalpark, med siktet inställt på dalen mellan Sushögda och Rundhögda.
Tyvärr tog vi oss bara halvvägs första dagen då vi blev försenade pga en olycka som resulterade i två stygn i en hand. Var försiktiga med vallaburkar och knivar! =)
Så vi höll oss i trädgränsen och övernattade i tält första natten.
Efter en småkylig natt så rev vi lägret och fortsatte mot målet som fortfarande var de lilla dalgången, väl framme var det dags för hårt kroppsarbete. Bivackgrävning.
Detta tog hela dagen, men vid sjutiden på kvällen så stod fyra fina bivacker klara för en god natts sömn.
Det var här min otur började, när jag tog av mig pjäxorna och skulle krypa till kojs så märkte jag att känseln var borta i två tår på höger fot och att det kändes stumt och kallt. Dessutom hade en av mina kamrater liknande problem.
Vi resonerade att det värms nog upp under natten i sovsäcken. (STORT MISSTAG)
Morgonen därpå så var det ingen förbättring i foten alls, tillika hos min kamrat, så vi kontaktade då vår lärare och började värma fötterna innanför varandras tröjor. Det hade inte uppstått någon köldskada än, men fötterna var väldigt kalla.
Efter trekvart så fick vi bryta uppvärmningen och packa ihop så vi kunde komma iväg, dagens tur skulle gå tillbaka till bilarna för att fortsätta vidare djupare in i Norge och Sölarna.
Men först lite klassisk turskidåkning och lättare utförsåkning, skönt att känna att lite av telemarksåkandet sitter i och att det gick att manövrera ganska obehindrat efter bytet från Super telemark till BC bindningar.
Men självklart blir ju allt hundra gånger bökigare med en lastad pulka bakom! =)
Väl vid bilarna roddade vi ihop utrustningen och begav oss mot Drevsjö för att mellanlanda och få lite värme och lagad mat innan vi skulle fara vidare till Sölarna, i bilen så kollade jag till foten igen, ingen förbättring.... tankarna börjar snurra.
"Måste jag bryta?"
"Näe, väntar med beslutet tills vi far vidare från Drevsjö"
Bilfärden ägnades åt att fortsätta värma frusna fötter.
Vär framme i Drevsjö åtnjöts en hamburgertallrik, en av mina favoritgodbitar, lefse (eller lemse beroende på dialekt/geografisk placering?) och en kopp kaffe.
Men fick aldrig någon riktig ro, kände stickningar och smärtor i foten, och tankarna om att bryta störde alltför mycket.
Då säger min kamrat som också är dålig i foten att "Det finns fler turer, men inte fler fötter." och detta får mig att fatta beslutet att bryta, för hur mycket jag än vill fortsätta så vet jag att jag kommer lägga för mycket fokus på hur det är med foten än att njuta av skidåkningen, och det är ju inte riktigt meningen.
Så jag och min kamrat hjälper resten av klassen med att få ut utrustningen och göra sig klara för turen, sen vinkar vi av dem och fortsätter tillbaka till Älvdalen.
Väl hemma så blir det en varm dusch och golvvärmen på max, samt linda in foten i en varm vetekudde.
Idag är foten mycket bättre, är fortfarande lite stum men det kommer förhoppningsvis att vara helt återställt till imorgon.
Jag har dragit en nyttig lärdom av detta, och det är framförallt att hålla bättre koll på mig själv och min kropp, framförallt under längre viselser ute under vintertid, att få mer rutin på kontroller så man upptäcker sånt här i förväg och kan förhindra att det blir värre.
Dessutom att klara av att avbryta något som man verkligen vill göra, för att inte eventuellt äventyra sin egen hälsa och välmående är en stor lärdom, och visst, jag kommer säkert att bli militärgrön av avund när jag ser bilderna från topptursåkningen....men so what? Jag bor ju i Älvdalen och har knappa 2 timmar till fjällvärlden och fin åkning, det blir fler gånger! =)
Så ta hand om er därute!
Yours truly!
//Mogge
